Tobias – en av få som överlevde förintelsen
När Tobias Rawet den 17 mars 1992 på nyheterna fick höra påståendet om att ”Förintelsen aldrig har ägt rum – det är bara ett judiskt påhitt”, fick han nästan en chock.
– Jag var övertygad om att jag hörde fel, utbrister Tobias. Men tyvärr så gjorde jag inte det. Det var då jag bestämde mig för att gå i förtidspension vid 60 års ålder och ägna min tid åt att berätta om mitt liv.
En gripande och fängslande berättelse gjorde flertalet av dagens lyssnare märkbart berörda. Under 1,5 timme delade Tobias med sig av sitt liv. Ett liv där de flesta av hans familjemedlemmar, släktingar och vänner utplånades på ett makabert sätt. Vi läser om förintelsen i historieböckerna…Tobias levde sitt liv mitt i förintelsen.
Tobias är polsk jude. Han var 4 år när Lódz, staden de bodde i, delades mitt itu av en lång gata som fick namnet Hitlerstrasse. En gata som inga judar fick beträda.
– Skulle vi uträtta något ärende på andra sidan gatan tvingades vi att gå runt hela staden, berättar Tobias. Det var så det började. Därefter tvingades vi flytta till ett getto. Ett getto för judar. Året var 1940.
Från sista april 1940 kom man bara in och ut ur gettot via nazisternas olika transporter. I gettot ansågs 10-åriga barn och äldre arbetsföra. De som arbetade fick ransoneringskort och med dem kunde man var tionde dag hämta ut bröd.
– Men brödet skulle förstås även räcka till familjemedlemmar som inte arbetade, som inte hade ransoneringskort. Nöden var svår, fortsätter Tobias. Under den judiska påskaftonen år 1942 dog min farmor av undernäring. Vi förstod det inte då, men med facit i hand fick farmor ändå dö på ett bra sätt. Hon var omgiven av människor som älskade henne när hon dog.
Den 20 januari höll nazisterna en konferens med huvudämnet ”Den slutliga lösningen”. Resultatet av den konferensen blev att 10,3 miljoner människor mördades.
– I augusti 1942 krävde den nazistiska ledningen att alla barn under 10 år, vuxna över 65 år samt alla sjuka skulle lämnas ut. Den 5 september 1942 utspelades hemska scener i gettot där jag bodde, berättar Tobias. Stora lastbilar kom. Deras första stopp var på sjukhuset. De slet ut alla från sjukhuset och slängde upp dem på lastbilsflaken. Spädbarnen kastades ut från 4:e våningen där bajonettbeklädda soldater fångade dem. Instängda i lastbilar, som fylldes med avgaser, dödades mellan den 5-12 september 1 500 människor från gettot där jag bodde. När min 5-åriga kusin Joel kastades upp på ett lastbilsflak och försvann, bestämde min mamma att jag skulle räddas.
I en stor emaljerad hink fick Tobias gömma sig. Hinken hissades ner i utedasset och dasslocket stängdes.
– Där fick jag sitta, utbrister Tobias. Det vara alldeles becksvart, luktade förfärligt illa. Jag skulle vara knäpptyst och var förstås livrädd. Jag hörde soldaternas steg där utanför och hur de tog alla de andra barnen, minns Tobias. Så småningom hämtade mamma och pappa mig. Mitt nästa gömställe blev på vinden. Där låg en madrass. Det var mörkt. Jag fick inte lämna madrassen och jag var åter tvungen att vara helt tyst. I 50 dagar satt jag ensam i mörkret på madrassen. Jag var 6 år gammal.
Tobias föräldrar hade lyckats ordna en ny legitimation där det framgick att han var äldre.
– Att på pappret vara äldre gjorde att jag fick leva, jag fick arbeta som lärling i gettot och fick ransoneringskort, menar Tobias.
Tobias berättelse slutar inte här. Han hamnade så småningom i ett av de fruktade koncentrationslägren tillsammans med sin mamma. Det första han mötte när de röda dörrarna in till lägret öppnades, var högar av döda kroppar. Förnedringen i lägret var total. Människor som försvann in i sjukstugan kom aldrig mer ut från den.
– När kriget var slut var min mamma 41 år och vägde 28 kg. Men vi överlevde!
Tobias reser hela tiden runt och berättar om sitt liv och sina upplevelser.
– Jag överlevde och därför måste jag berätta vad som faktiskt hände. Det får inte hända igen! Arbeta mot rasism och främlingsfientlighet. Sänk inte era ryggar. Alla människor har samma värde! Alla har rätt att kräva respekt för den man är.
Med orden ”var rädda om varandra”, avslutar Tobias Rawet en mycket gripande föreläsning.
STORT TACK, säger vi från Mullsjö folkhögskola för att du delar med dig av ditt liv!
