Nazi-Tyskland stal min ungdom
– Jag blir vettskrämd när jag ser vilka tongångar som råder i dagens samhälle. Många verkar tro att fly från sitt hemland är ett val, att du packar din väska och tittar på kartan och funderar på vart du ska resa.
Finn Jensen är idag över 90 år gammal. Den 8 april 1940 var han en helt vanlig tonårsgrabb som bodde i Randers på Jylland i Danmark. Den 9 april 1940 förändrades allt.
– Helt plötsligt, över en natt ockuperades Danmark och Norge av tyskarna, berättar Finn. Jag vaknade på morgonen av flygplansljud. När jag tittade ut genom fönstret var gatorna redan fyllda av tyska soldater, stora tanks rullade genom staden och i luften befann sig tyska flygplan. Från den dagen dikterade tyskarna var jag fick gå, hur länge jag fick vara ute… ja, allt!
Under drygt två timmar delade Finn med sig av sina olika upplevelser. Om personer han kände, som av tyskarna torterades, fängslades och avrättades. Om personer som valde att skvallra till tyskarna för att rädda sig själva. Om sina judiska chefer, som hämtades på arbetsplatsen av Hitlers specialstyrka (SS) för att bli instuvade i ett godståg. Om barn som skrek inifrån godstågen där ett 100-tal personer var instängda för en flera dygn lång transport till de olika koncentrationslägren. Att Finn än idag berörs djupt av dessa minnesbilder märktes tydligt.
När Finn vid 19 års ålder var på väg för att posta ett brev, träffar han en bekant i porten.
– Jag vill att du ska gå med i motståndsrörelsen, var orden han sa till mig berättar Finn. Jag blev förstås livrädd. Att sedan fatta ett beslut var fruktansvärt svårt, fortsätter Finn. Skulle jag vara modig eller skulle jag vara rädd? Jag bestämde mig för att svara ja.
Finn berättar vidare om tiden inom motståndsrörelsen. Hur han inledningsvis fick uppdraget att samla ihop tre pålitliga grabbar samt skaffa en kärra. Uppgiften för dessa fyra, unga grabbar blev att ta hand om vapen som England via flyg släppte ner ca 12 km utanför Randers. Vapnen grävdes ner. När tillfället kom, när inga tyskar fanns i närheten, grävdes vapnen fram.
– Vi arbetade mycket på nätterna. Det var helt mörkt under 5 års tid. Vid minsta ljusglimt från ett hus, sköt tyskarna rakt in i fönstret. Under potatissäckar transporterade vi sedan vapnen på den införskaffade kärran till ett hus. I vardagsrummet lyfte man bort ett bord, rullade undan en matta och i golvet fanns en lucka. En trappa ledde ner till olika tunnlar och där fanns ett stort vapenförråd. Under nästan ett helt år var vår uppgift att leverera vapen och vi levde ständigt med en rädsla.
En dag fick Finn plötsligt meddelandet om att han var tvungen att försvinna omedelbart!
– Många idag verkar tro att fly från sitt hemland är ett val, att du packar din väska och tittar på kartan vart du ska resa, utbrister Finn. Stämmer absolut inte. När man tvingas att fly, blir det vad det blir… minut för minut! Och man är rädd, väldigt rädd.
När Finn berättar vidare om flykten, så inser vi nog alla, att rädsla och fruktan för sitt liv är oundvikliga känslor under sådana omständigheter.
– Jag kommer aldrig att glömma alla de där människorna, som utan att känna mig, riskerade sina egna liv när de hjälpte mig att fly, utbrister Finn. Jag kommer heller aldrig glömma bemötandet jag fick när jag till slut stod på svensk mark. Den svenska polismannen kramade om mig och sa ”du ska veta att du är välkommen till Sverige”. Jag brukar tänka på hur bemötandet som jag fick när jag kom som flykting till Sverige, skiljer sig från hur vi idag bemöter människor som flyr från krig. Jag har upplevt så mycket i mitt liv… och det som händer i dagens samhälle gör mig verkligen vettförskrämd, avslutade Finn Jensen.
